Kimchi

Jag har varit lite inaktiv med bloggandet dom senaste dagarna. Men jag har inte orkat. Har mest suttit inne och glott på South Park.

Nåväl, omröstningen (till vänster) är avslutad och hela fyra (!) personer svarade. Tre av fyra (75 %) tror att kimchin kom före koreanen, och jag tror tamefan det också. För er som inte vet så är kimchi en kryddig koreansk sallad (väldigt god för övrigt). Koreaner har det till all slags mat, spelar ingen roll vad dom äter. Jag har för mig att deras McDonalds även har en kimchiburgare om jag inte minns helt fel. Nåväl, galet är det. Dom verkar inte klara sig utan den.

Man kan inte attackera Nordkorea med vapen, men ta ifrån dom deras kimchi så ger dom upp direkt. Garanterat.

Gäsp

Igår kväll så la jag mig ned på vardagsrumssoffan för att slappna av lite.

Och så vaknar man på morgon, helt frusen och jävlig. Men ja, det här blir nog en fin dag. Det är kallt och jävligt, vad mer kan man begära?

Morgonkaffet

Gott med lite kaffe för att vakna upp. Dock råkade det bli lite blaskigt, men jag klagar inte.

När jag dricker något äckligt så brukar jag ändå trösta mig med att tänka "Det är i alla fall inte lika äckligt som hawthorn berry drink", en riktigt vidrig dryck som jag köpte i en asiatisk mataffär en gång. Tänk er en dryck som smakar lägereld. Helt obeskrivligt äcklig! Jag var fast besluten att dricka upp hela burken, men eftersom att jag fick en sådan konstig andedräkt (och folk i min omgivning led) så var jag tvungen att kasta bort burken.

Mitt blaskiga kaffe är så mycket godare.

Kallt

När kommer det varma vädret måntro?

Jag känner mig som en inuit när jag går runt med tjock jacka och huva. Det är ruskigt kallt och svinigt ute just nu. Jag längtar tills det blir tillräckligt varmt för att man ska slippa bli halvt köldskadad när man ska till kiosken för att köpa lite snus.

Dags att bygga sig en igloo.

Förändring

När man var yngre så frågade folk ofta om man utövade någon form av kampsport.

Jag antar att asiater var starkt förknippade med just kampsport, på grund av alla värdelösa "martial arts"-filmer som importerades till västvärlden. I viss mån finns den associationen kvar (man är ju fortfarande en "chingchongare"), men bland många ungdomar så märker man att dom förknippar asiater med något helt annat.

Nu är det, som folk säkert märkt, stor hype kring Japan och dess populärkultur - musiken, klädstilarna, filmerna etc. Automatiskt så blir alla asiater "inne", coola, galna och speciella. Lite tråkigt, då fokuset ofta läggs på att man är asiat och inte på hur man är som person.

Och nu frågar folk mig aldrig om jag utövar någon kampsport. Dom undrar snarare hur ofta jag har på mig kvinnokläder.

God Morgon!

Här sitter jag med mitt morgonsnus och försöker att vakna upp.

Det är jäkligt illa alltså. Jag som tänkte lägga av, och ändå sitter jag här med snus i hela käften. Men tjejer älskar ju sånt... kan man låtsas som.

Nu blir det kaffe. Äckligt kaffe förstås.

Och så..

.. en liten klassiker. Om man kan kalla den för det.

En Whiskas-reklamfilm som sändes på TV för något år sedan. Det är tragiskt hur dom kan förstärka den asiatiska stereotypen något så enormt. Inte undra på att folk fortfarande "ching-chongar" en på stan.

Asiater och åldrar

Det är oftast svårt att gissa sig till åldern på asiater.

Gissar man på att dom är runt tjugoårsåldern så är dom närmre trettio, gissar man på att dom är runt trettiofem så är dom femtio och om man man uppskattar deras ålder till runt sjuttio så är dom redan avlidna sedan flera år tillbaka.
Det är som sagt jävligt svårt. Ingen gissar till exempel rätt på hur gammal jag är. Nu skall jag inte uppge min exakta ålder men jag kan ge ledtråd på att jag är mellan 21 och 30 - och jag måste fortfarande legitimera mig vid köp av tobak. Jag lovar att jag fortfarande kommer att behöva det när jag är över 30.

Jag borde visserligen se det positivt. När man blir äldre så vill man nog helst se ung ut. Dock så känns det som att folk inte tar en lika seriöst när dom tror att man just lärt sig gå, att man bor hemma med föräldrarna, att man dyrkar Pokemon och att man läser Spindelmannen...

Och sån är jag inte alls! Jag föredrar Kalle Anka Pocket.
















Won Bin, skådespelare, 30.

Konstigt

Okej, i Aftonbladet så är det en artikel om en frukostflinga som såldes för 1 350 dollar. Detta för att den råkade vara formad som delstaten Illnois.

Jävlar, det känns lite synd. Min morgongröt påminde helt klart om Nagasaki den 9 augusti 1945. En gröt med ett särskilt historiskt och kulturellt värde - och den åt jag upp.

Fan.

Svävar

Jag svävar runt i rummet.

Eller, det känns som så i alla fall. Det brukar bli så när jag lyssnar på orkestrala soundtracks som väcker stora känslor inom mig. Jag föreställer mig att jag är en superhjälte i en storfilm och att jag ska rädda jorden från något hemskt och vad som kan verka oundvikligt. Så kliver jag fram där och håller ett mäktigt tal och folk runt omkring mig jublar. Kanske offrar jag mig för mänskligheten genom att styra mitt rymdskepp fullt med sprängladdningar mot asteroiden som är på väg mot jorden, eller så kanske jag slänger mig över en sprängladdning för att motta smällen med kroppen. I vilket fall som helst så börjar jag att springa, i vad som känns som slow-motion, och sen kastar jag mig dramatiskt fram..

..och slår huvudet i ett element. Jag kommer till sans igen och inser att jag bara är en vanlig jävla fjolla - och att grannen tittar konstigt på mig i fönstret mitt emot.

En kopp kaffe

Ja, precis. En kopp kaffe efter ett sent uppvaknande.

Det är nästan oförskämt att stiga upp ur sängen nu. Men då är det ju utmärkt att straffa sig själv med Euroshoppers vidriga snabbkaffe.

Imorgon går jag upp tidigare..

Kinarestauranger

Ofta när jag besöker kinesiska restauranger så får jag en fråga.

En och samma fråga.
- Är du från Kina? frågar dom leendes.
Jag svarar artigt som det är, att jag inte är därifrån. Och då ruttnar samtalet helt, och deras ansikten stelnar. Jag får liksom för mig att de får en fientlig inställning gentemot mig och mitt asiatiska utseende. Att jag är från ett land som legat i krig med deras. Att nu jävlar ska dom ge igen och lägga råttgift i min mat.

Jag försöker sen vifta bort min befängda tanke, och sätter mig vid ett bord och inväntar maten. När den väl kommer in så blir jag ofta förskräckt över hur slarvigt maten är upplagd, och jag kan inte undgå servitrisens sura min. Bakom disken några meter bort iakttar en annan anställd mig med bitter uppsyn, kanske redo att harpunera mig när jag sätter tänderna i den friterade kycklingen.

Jag känner att jag måste bli färdig med maten snabbt och blandar maten på tallriken hejvilt. Då börjar dom att stirra ännu mer, som att dom tror att jag på min tallrik har försökt att visualisera massakern i Nanking, som en slags pik mot dom - att jag menar att "Nu jävlar ska dom där kineserna få".

När jag väl börjar trä på mig jackan igen för att sticka fort som fan därifrån, så bugar dom och tackar för mitt besök och önskar mig en fortsatt trevlig dag. Det är först då som jag stannar upp och inser att det inte är som jag fick för mig, dom är inte alls fientligt inställda mot mig.

Det är jag som är fientligt inställd mot dom.

Kamikaze!

Det här är Takuma Sato.

Han är nästan dvärg. En kort, japansk snubbe som är 30+ trots sitt unga utseende.
Jag diggar honom inte för att han är kort, japansk eller för att han är i en mogen ålder. Snarare gillar jag honom för att han är en Formel 1-förare, en såkallad kamikazeförare. Han tar ofta stora risker vid omkörningar men han försöker jämt och ger sig aldrig. Allt för underhållningen.

Att krascha i 300 km/h och sen kliva ur bilen oskadd och bara rycka på axlarna - det är manligt om något. Fast när man ser tv-bilderna på honom när han återvänder till depån och hans pygméväxt blir uppenbar, då har man svårt att tro att det var han som minuterna före satt i bilen och utsattes för den oerhörda smällen och de starka G-krafterna. Fast det förklarar i och för sig varför han ser så dvärglikt kompakt ut. För han kraschar ju rätt så ofta.

Men för mig är han världens bästa dvärg. Kamikazedvärg.

The Last Ninja

Tacka vet jag åttiotalet. Tiden då The Last Ninja var ett populärt spel.

Spelet, som faktiskt var väldigt svårt, fick varje jävla joystick i hemmet att glappa ur. Men ack så kul det var. Vem hade inte drömt om att få agera stridstokig ninja?

Nu för tiden är alla spel så snygga grafiskt så att verkligheten framstår som så mycket fulare. Eller så är det kanske bara jag som har blivit fulare...

Grotesco

Grotesco. Det bästa som visats på TV sedan Percy Tårar sändes.

Angående Brämhults

Det är rätt illa att man får upp en artikel om att "hälsodryck kan ge hjärnskador" när man googlar på "Brämhults juice" + Göran Persson.

Det har i och för sig relevans. Det förklarar varför Göran pratar så konstigt.

Första inlägget

- Vad fan är det här nu då? undrar säkert ni.

Det undrar jag med. Vad är jag för en barnslig person som går under pseudonym? Och varför väljer jag ett så urbota dumt namn? Jo, jag är väl medveten om vad det betyder men - jag tyckte att det lät så fint.

Och vad skall denna blogg avhandla? Japansk populärkultur? Sveriges musikexport? Göran Perssons passion för Brämhults juicer? Njae, det blir väl lite av varje. Lite av det som faller mig in för stunden.

Nåja, i nuskedet så har denna blogg antagligen inga läsare överhuvudtaget så - varför i h-e skriver jag det här inlägget?

Nu blir det kaffe.